KARIN LINDBLAD - EN HÄSTBLOGG

Alltså jösses vad trött jag blir på  mig själv ibland. Nu har jag suttit i en timme och funderat över Mollys svullnad, varför den beter sig som den gör, varför den inte försvinner och även om Anna sagt att det är okej, vi sätter igång nu och den kommer ge med sig efter ett tag, så kan jag inte släppa det. Eftersom det har varit så pass svullet så kommer det dröja ett tag, vilket jag köper. Alltså det är sjukt svullet, hasen ser ut som en tennisboll. Jag vet egentligen inte vad det är jag funderar över. Att hon röjt runt som hon gjort och kanske gjort området irriterat igen? Att jag är rädd att det är något annat som vi inte märkt/sett? Ju mer jag tänker på det desto knäppare blir jag. Någon som känner igen sig? 

 

Jag älskar känslan av att låta någon titta på det och säga att det är okej, du kan köra på, trots att jag hört det veckan innan. Jag vill köpa mig loss från ansvaret tror jag. Varje dag helst, vill lägga det på någon annans axlar. Senaste timmen har jag bara velat lägga mig på golvet och skrika i frustration, jag har avskytt mig själv att jag ens släppte ut Molly med andra hästar i hagen och jag har känt för att gråta en vecka i sträck på grund av att jag har min drömhäst hemma och lyckades, första veckorna jag hade henne hemma, "orsaka" hennes livs första skada genom att släppa ut henne i flock på bete. 

 

 

Aj. Mitt. Hjärta. Jag veeet, dramaqueen much. Men såhär är det. Jag älskar redan Molly så det gör ont i hela kroppen, här står jag med hästen som räcker till till allt jag vill ha och det ger en konstig känsla i kroppen av rädsla, oändlig lycka och extrem sårbarhet. Jag gör allt för henne, men jag vet också hur lätt saker som man inte kan göra något åt händer. Jag ska försöka njuta av varje dag hon står där på fyra ben och väntar på mig när jag kommer till stallet, men just nu har jag mest ont i magen trots att det går framåt, hältan är borta och allt går som vi hoppats på. Jag vill att allt ska vara bra hela tiden. Inga oberäkneliga svullnader, inga mystiska sår, inget sånt. Enough. I've had enough.