KARIN LINDBLAD - EN HÄSTBLOGG

 Annonsbilden

 

 

Hösten kom och jag började studera i Växjö. Roy åkte med såklart. På gården han stod, där jag även bodde, hade vi jättefin hjälp och förberedde inför inridningen. Vi promenerade jämt, longerade, tömkörde och gjorde allt enligt alla konstens regler för att förebereda fysiskt och mentalt för inridningen. Målet var att vi skulle bli klara för treårstestet i maj kommande år. 

 

 

Precis i början på 2013 var det äntligen dags att sitta upp. Jag hade lagt så otroligt mycket tid på att förbereda inför detta att det var inga som helst konstigheter. Roy var en fantastisk unghäst att arbeta med, och eftersom det var den första häst jag red in själv så är jag väldigt tacksam över det. 

 

 

 

Året började bra. Träningarna gick superbra, vi började kunna samla galoppen och i hoppningen började det släppa, äntligen! Vi var uppe och nosade på 130-höjder och han gjorde det så himla enkelt. Målet för året var att vara stadiga i 110 och rida LB på 70%. Nu äntligen var vi på gång på riktigt! Vi hade ett superteam runt oss och mina mål att rida både 130-hoppning och MSV dressyr på denna häst kändes inte lika långt borta längre. Det var en häftig känsla. Magisk, faktiskt. Klart vi hade våra svackor och han var inte helt lätt, dels blev han gärna lite framtung och dels var det ett kämpande med att hålla honom lydig för skänkeln då han gärna blev lite lat och bekväm, men oftast var han en spegel av min ridning och så tacksam att jobba med. Framförallt var han min absolut bästa vän och den kärlek jag kände för den här hästen var helt enorm. Jag gjorde allt för honom och han var i mina tankar dygnet runt. 

 

 

I april gjorde vi vår första riktiga tävlingsstart. Det var en brutalt lång dag med två klasser och jag hade laddat så mycket för detta. I mitt huvud hade jag ridit igenom programmet prickfritt varje kväll innan jag skulle somna - i två veckors tid. Vi kan väl säga att det lönade sig, hehe.. I förklassen fick vi en miss och slutade femma på 69%, och i lagklassen vann vi individuellt på strax över 70%. Tårarna rann och jag fick ont i hjärtat av kärlek när jag insåg vad vi hade åstadkommit. Av 32 starter och yngst i startfältet var han bäst. Roy var bäst. Min hoppstammade femåring.

 

Ytterligare två dressyrtävlingar genomfördes med bra resultat och rosetter med oss hem, men vinsten kom tyvärr inte i repris. Vad gjorde väl det. Jag hade fått ett kvitto på att vi var på rätt väg och det var fantastiskt. Strax efter det startade vi äntligen vår första lokala hopptävling, vi var på Alleby och det var kaos, haha. Hästar och folk överallt, fy för lokala hoppningar alltså. Behöver jag ens säga att vi var felfria båda klasserna? Jag tror jag kan räkna på fingrarna hur många gånger den här hästen var i en bom under sin livstid.

 

Strax efter tävlingen på Alleby hände det... Det som inte skulle drabba oss, för vi hade gjort allting rätt och vi hade tagit det lugnt. Vi hade skyndat långsamt och vägt in alla detaljer.. Ändå. En dag kom jag ut till stallet och hittade Roy i hagen med huvudet i en konstig vinkel. Rätt ner i marken som om han letade hö eller gräs, men han såg ändå märklig ut. Snart förstod jag. Han fick inte upp sitt huvud från marken. Samma sak hade hänt i november, det kollades men vi hittade inget märkligare än misstänkt nackspärr och efter det hade han ju gått som en klocka. (Då, första gången i november, trodde jag att det var en hjärnblödning. Jag hann tänka att jag inte skulle ta in honom i stallet för det skulle vara så jobbigt att få ut honom sen när han inte levde längre. Man tänker sjuka saker när man är i krissituationer.)

 

Jag ringde i panik varje veterinär jag möjligtvis kunde komma på för att få svar på vad jag skulle göra. Spärren släppte efter en stund men kom tillbaka dagen därpå och även dagen efter det. Det tog tre dagar innan vi kunde komma in till klinik och röntga. Vi åkte till Florian och var jag rädd att jag inte skulle få med mig min älskade häst hem. Googla halskotpelare så förstår ni varför. Progonsen är ofta nattsvart. Jag förstod ju att det här var värre än en nackspärr. De hittades, precis som jag misstänkte, förändringar på röntgen. Ett trauma. Någon gång under sin livstid hade Roy gjort något med sin nacke och skadat den. Det var omöjligt att säga när. De var dock inte så stora förändringar att Florian och Cissi var helt övertygade om att de kunde ge såna stora bekymmer som han faktiskt hade. I med butta, blodprover togs för att utesluta att något virus satt på balansnerven eftersom han vid balanstest var väldigt vinglig. Proverna visade ingenting och vid återbesök gjordes ultraljud. "Helvete" lät det när Florian tittade på halskotorna där förändringarna satt. Inte så bra, som ni förstår. Vi testade att behandla med kortison, det kunde slå åt båda håll då inflammationen stabiliserade halsen för honom. När vi kom hem fastande han med huvudet nere i backen direkt. Ringde direkt tillbaka till kliniken för att berätta och de bad mig att avvaka lite. 

 

 

Roy blev aldrig bättre. Sista veckorna stod han på stor dos butta för att över huvud taget kunna gå ut i hagen och röra sitt huvud hyfsat normalt. Utan buttan kom det aldrig över manken, och knappt alls i sidled. Så en dag, när jag stod i stallet och pratade om min älskade häst som bara veckor tidigare gått sina första ärevarv nu knappt kunde leva ett bra hagliv på stora doser smärtstillande, ramlade han. Ner på knä i boxen från ingenstans. Ett oundvikligt samtal ringdes till Florian och Cissi och det fanns bara en utväg. Nu var det bra. Inflammationerna tryckte på nerverna och inflammationerna kom från förändringarna i halskotorna. Det fanns inga botemedel och nu började det bli farligt. Jag fick inte köra honom i transport längre och jag var tvungen att vara försiktig när jag ledde honom. Allt gick snabbt, försäkringsbolaget godkände över telefon och dagen innan det var dags att lämna oss så ramlade min älskade häst när han galopperade i hagen. Han stöp från ingenstans, mitt framför mina ögon. På ett sätt var det skönt att han gjorde det, nu visste jag. Det var kört på riktigt. 

 

Jag vet inte hur många tårar jag har gråtit över denna häst. Från dagen han blev dålig till flera månader efter att han togs bort grät jag varje kväll. Inombords var jag bara svart. Alla våra drömmar, våra planer, vårt slit. Min bästa vän. På några veckor var allt borta.