KARIN LINDBLAD - EN HÄSTBLOGG

Okej. Inlägget jag skrev häromdagen, som väckte rätt mycket reaktion, var ett uttryck för hur trött jag är på att höra att det inte går, att jag behöver lägga hästarna på hyllan för att lägga all min tid och energi på min karriär sedan när jag tagit min examen. Eller ännu hellre i framtiden med eventuella barn, ”DÅ måste du ju sluta för det kommer ju inte att gå”. Nähä? Jag kan väl säga som så, att jag tror att när jag skaffar barn kommer mina omständigheter se ut på ett sådant sätt att jag kan ha mina hästar. Jag förstår väl också att den perioden kommer mycket annat att få att stå tillbaka, som tävlingshelger och att komma hem 23 på vardagkvällarna. Det betyder inte att jag inte kommer ha hästarna. Någon sa att jag inte skulle låta hästarna ruinera mitt liv. Men alltså… Det ÄR mitt liv. Det är en av de största anledningarna till att jag pluggar, för att jag vill ha ett jobb jag kan kombinera med sporten i dess business-värld men också för att jag ska ha råd att ha hästarna på det viset jag vill.

Jag ser på ridsporten som två delar – amatörer och proffs. Kanske att gränsen är lite blurrig när det börjar bli 140/145/150 och Intermediarie, men med proffs menar jag en person som livnär sig på detta och tävlar höga klasser. En amatör är en som gör detta vid sidan av en annan karriär, inte rider de högsta klasserna och som ändå förhoppningsvis njuter av allt vår sport har att erbjuda.

En insikt jag tidigt fick var att ska man rida de största klasserna och bli proffs så är det evighetsslit, ofta Tyskland i ett par år och BARA hästarna som gäller, givetvis med vissa få undantag. Möjligtvis går det att driva eget företag förutom hästarna, som på något sätt är länkat till allt och som går att spela mycket med i form av när och hur tiden läggs. I alla fall – jag insåg tidigt att proffs blir jag inte. Det är aldrig något jag har haft ont av eller ifrågasatt, jag är inte beredd att offra allt vad normalt liv heter för att ha en liten, liten chans att lyckas ta mig till toppen. Det är ett 100% aktivt val och jag är väldigt tillfreds med det.

Att bli proffs i vilken sport som helst kräver extrema uppoffringar och en hängivenhet som inte får hamna under någonting alls på prioriteringslistan. Det är inte unikt för ridsporten vilket många får det att låta som. Det som däremot är unikt för ridsporten är de enorma summor pengar som krävs för att satsa på svår klass. Jag behöver inte ens rabbla – jag tror ni vet. Ytterligare en anledning jag tidigt accepterade. Jag har tvärtom varit tacksam över att jag kunnat hålla på med den här sporten. Jag har aldrig tagit det för givet och när jag som 14-åring fick min första ponny var jag överlycklig. Sedan dess har jag varit tacksam i princip varje dag för att mina föräldrar har gett mig den här möjligheten trots att de själva inte visste något om hästar, nu har de lite mer koll efter alla år med mitt tjat, haha. Nu driver jag hästarna i princip själv eftersom jag är vuxen, men jag har fortfarande en del backup hemifrån som exempelvis lån av bilar etc, vilket krävs för att hålla tävlingshästar på CSN.

 

När Linn frågade mig häromdagen vad som driver mig så outtröttligt, genom alla eviga motgångar jag haft och tunga beslut jag har behövt ta, så svarade jag att det här är helt enkelt mitt liv. Min drivkraft är att jag vill bli en duktig amatör, just för att jag inser att det är så långt jag kommer att nå. Jag är nöjd med att åka till grannkommunerna på tävling och känna mig duktig, och kanske större meeting ibland. Jag blir hemskt gärna bättre på unghästar så jag har en möjlighet att vara med proffsen och leka nere i Falsterbo några somrar. Men mer än 130/140 och MSV kommer jag nog aldrig att rida, för efter det krävs det genast så mycket mer. Jag har accepterat, tagit till mig och jag njuter av detta för jag älskar det.

Hade jag inte haft möjlighet att ha mina halvblodshästar längre, rent ekonomiskt eller av andra skäl, hade jag utan att tveka köpt mig en kallblodstravare eller något åt det hållet och sett hur långt vi hade kunnat komma. Jag älskar att utvecklas, älskar att utveckla hästarna och det bästa är när man kan göra både och ihop. Därav min passion för unga och outbildade hästar, jag vill bli så bra på det. Jag älskar när man känner konkret förändring och att man gör skillnad på individen, dessutom blir banden så starka när man har hela resan ihop i ryggen.

Jag har svårt att helt få ner det i ord, men känslan i min kropp när en häst gör stora framsteg och utbildas vidare step by step är magisk. Det är sådan lycka för mig, att få vara en del av det och att känna förtroendet. Att med hjälp av duktiga tränare plocka hästen bit för bit och vid sidan av det ha en relation som är byggd på respekt och kärlek. Ja, jag vet inte om det finns så mycket mer att önska? När det sedan kan ge resultat där i grannkommunen pratar vi i det närmaste eufori. Det, mina vänner, är varför jag viger en stor del att mitt liv åt detta och varför jag vägrar att ge upp.