KARIN LINDBLAD - EN HÄSTBLOGG

Jag tänkte dela med mig av mina tankar om något som jag vet är ett ganska känsligt ämne. Det finns många åsikter om hur man skapar framåtbjudning och vad som är rätt respektive fel. Jag har något väldigt djupt rotat i mig och det är att så länge inte hästen går fram kan du inte göra något annat heller. Du kan inte rida an ett hinder, du kan inte gå in i en skänkelvikning, du kan inte göra halt och du kan inte rygga. Inte korrekt. Jag vet inte hur många ekipage jag ser med dålig energi, i undertempo och hästar som inte är kvicka för skänkeln. 

 

Framåtbjudningen är A & O. Inte att blanda ihop med att springa fort eller att hänga i handen och rusa. Det handlar om att få hästen att förstå att det är framåt vi vill, alltid. Många pratar om att unghästen ska ridas ut i största möjliga mån för att hitta naturlig framåtbjudning, vilket såklart är en jättegod tanke. Men dagens hästar ligger högt i blod och helt ärligt är det svårt att få dem att bjuda framåt ordentligt när det tittas på än det ena än det andra längs vägen. Det släpper givetvis efter ett tag (läs; en miljon uteritter senare, hehe), men ute blir inte automatiskt lika med framåtbjudning. Även om jag alltid har en häst framför Molly när vi rider ut så har jag svårt att vara tydlig med att jag vill att hon ska tänka framåt i alla lägen utan att börja bråka med henne. Hon viker gärna in näsan och går uppåt istället. Molly är ingen lat häst, tvärtom. Hon är fantastisk att jobba med men hon förstår inte alltid vad jag vill, vilket inte är alls konstigt med tanke på hur lite hon är riden.

 

 

Det jag väljer att göra vissa pass är att ha med mig någon jag litar på, på marken med en, håll i er nu, longerpisk. Vi är inte när henne med den, vi snärtar inte med den, ingenting sådant. Den enda vi gör är att jag rider runt spåret som vanligt, alternativt på en volt runt personen i fråga. Jag ger en försiktig och mjuk hjälp med skänkeln, svarar hon då inte duttar jag till igen, snabbt, samtidigt som den som håller i pisken lyfter den en aning från marken och pekar mot rumpan på Molly. Hon svarar direkt på det. Massor av beröm. Efter ett par gånger fattar hon precis vad det är frågan om. Människan på ryggen vill att jag ska gå framåt. Direkt. Jag får ett undertramp, ett stöd i bettet och precis den känslan jag vill åt.

 

 

Vi tänker alltid på att hålla situationen väldigt lugn, bekväm och positiv. Det enda vi gör är att hjälpa Molly att förstå att framåt är vägen att gå, inte uppåt. I mina ögon är detta så mycket bättre än att sitta och banka och peta med spöt. Mitt mål är en känslig och framåt häst som är lydig för hjälperna och positiv till arbete. Det tror jag att jag får genom att göra det så tydligt jag kan för henne och aldrig bråka med henne. Konsekvent och schysst med ömsesidig respekt, det är så jag vill jobba. Hur gör ni för att hitta framåtbjudningen?