Söndagen den 1:a januari 2017
God morgon. Årets första inlägg, det känns stort och det känns som det ligger mycket ansvar i det. Jag har ett år framför mig där troligtvis mycket kommer att förändras och varje dag kommer på ett eller annat sätt påverka hur den förändringen sker, det är i alla fall min vision.
År 2017 ska varje dag räknas. Inte i termer av att jag ska uträtta stordåd sju dagar i veckan i 52 veckor, utan att varje dag ska vara en del i en större resa, en större utveckling och en bit på vägen mot.. ja vaddå? Framtiden? Det går ju inte endast att leva för framtiden, det är bara att acceptera. Framtiden är inte på något vis garanterad, det är ett faktum. Nej, jag vill att varje dag räknas i form av att jag ur den kan plocka stunder att njuta av samtidigt som framtiden får sin del. Balansen.
En annan sak jag vill jobba med är att sätta saker i ett större perspektiv. Att stressa upp mig för / känna mig värdelös över saker som inte går som jag tänkt behöver ta mindre plats. Lätt att säga men enormt svårt att sätta i handling. 2017 vill jag inte vara min prestation. Min prestation ska inte få våra min identitet, det ska min egen självkänsla, mina relationer och vem jag är som person stå för.
Någonstans grundar sig detta i min dröm att komma långt på vägen på många plan - karriären, ridsporten och ur en idé om personlig utveckling och vad det innebär för en människa. Detta driv kommer jag att ha med mig och givetvis är det det som pushar mig framåt och delvis skapar min identitet, men min identitet kan inte vara byggd på mina prestationer. Då kraschar jag när något faller.
Tankar första dagen på 2017, med tre timmars sömn och utan kaffe i kroppen för Pressbyrån hade inte förmått sig att öppna för en som skulle åka och släppa ut hästar, haha. På torsdag kommer Molly och den stunden har jag lovat mig själv att nu är det dags att våga älska hejdlöst igen. För det är ju det som är livet.
