KARIN LINDBLAD - EN HÄSTBLOGG

 

Vilken dag i torsdags.. Helt otroliga nyheter och jag var nog inte beredd på det alls. År efter år av skador på andra hästar som inte vill läka har satt sina spår. Det är svårt att inte föreställa sig det värsta när det är allt man varit med om tidigare. Molly visade sig dock vara en fighter och enligt veterinär är hon redo att sättas igång. Vi kommer med andra ord, peppar peppar, vara igång i vår och redo att börja nosa på tävlingsbanan - wow! Galen grej och fantatiskt roligt. 

 

 

Molly kommer hem i början på januari, jag vill inte låta henne byta miljö mitt i jul- och nyårshelgerna när rutinerna kan rubbas lite och jag vill dessutom kunna vara i stallet väldigt mycket i början, helt enkelt för att kunna hålla koll på henne. Dessutom har jag ett race kvar i skolan så det blir fokus nu. Mini har vila denna veckan som sagt, sedan ska han ridas lite till innan det är dags för honom att åka tillbaka till Motala.. Jättetråkigt trots de fantastiska omständigheterna. Han har nästlat sig in rätt bra i hjärtat och min idé om att kunna hålla honom på emotionell distans gick ju käpprätt åt skogen samma dag som han kom till Troya och helt obrydd klev ur släpet, förbi en hage med hästar i full kareta utan att röra en fena. Efter det har han imponerat på mig var och varannan dag genom att vara totalt okomplicerad i hanteringen. Obrydd av att vara ensam i stallet/hagen/ridhuset whatever. Står snällt på gången, går med mig in i spolspiltan hoppar vattenmattan i ridhuset när den råkar ligga i vägen för hans brall och galopprepor, haha. Ett psyke som heter duga, helt enkelt ♥ Där har syster Molly lite att lära.. Hehe. 

 

 

Någonstans vill jag tro att allting har någon form av mening, även om jag ibland har svårt att se den. Att Molly nu kommer hem som nybliven femåring kanske bara är bra. Kanske har hon landat lite mer och jag har såklart fått med mig ytterligare erfarenheter och en klarare bild av hur jag ska lägga upp det hela. Saker som Falsterbo och championat har jag givetvis bara fått släppa vilket har varit jättetungt. Men kanske är det lika bra? Det är tufft för hästarna att matchas dit och en sådan satsning, oavsett om det gått i hamn eller ej, hade kanske kommit och bitit oss båda i rumpan i efterhand. Inte omöjligt och jag vet att det händer många. 

 

 

I alla fall. Jag är fantastiskt glad att Molly är okej, hon får gå kvar på sin suveräna rehab ett par veckor till innan det är dags att komma hit och faktiskt börja ridas ganska omgående. Hon ska sättas igång som om hon har vilat en lägre period, så jag behöver inte vara överdrivet försiktig eftersom hasen faktiskt är bra. Ni som känner mig vet att jag kommer ta det väldigt försiktigt ändå, men det är en trygghet för mig att det är okej att hon rör på sig nu. Utan hennes fantastiska uppfödare, som haft stenkoll på henne och hållt henne stilla, hade hon med största sannolikhet inte varit bra idag. Hela upplägget har varit guld och jag har lärt mig mycket av den svarta, både närstudier av ridhusunderlag (hehe) och att hantera olika förutsättningar hos en unghäst. Min och Mollys skitstart, rent ut sagt, har ändå lett till något bra och det är jag tacksam för nu. Jag behöver inga julklappar för det här var det bästa som kunde hända just nu ♥ Kanske, kanske att det skulle vara en svart häst då... ;)