Von Eckermann del 2
Okej, då går vi vidare med referatet från clinicen. Del ett hittar du här!
Efter att unghästarna varit inne var det dags för Sara Appelquist och Ottilia Lundgren på var sin häst som låg på mellanklassnivå, alltså runt 140-hoppning. Henrik var fortfarande inne på att hindren ska vara låga första rundan, vi ska inte orsaka onödiga problem och konflikter utan känna av läget, se hur hästen är för dagen och vilka problem vi stöter på längs vägen. Är hindren lägre kan man ta om det fler gånger utan att slita och trötta ut hästarna.
Den ena hästen var väldigt ”springig” och började ganska omgående kasta sig mot hinder och ifrån ryttarens hand. I det läget är det viktigt att försöka behålla samma tempo hela vägen, genom svängen och hela vägen fram till hindret, inte sitta och ratta för mycket fram och tillbaka. En het häst behöver man också komma ner i sadeln på för att kunna påverka med sitsen och komma åt den. Om du hela tiden ursäktar din existens på en sådan häst kommer du snart inte ha något att säga till om och dessutom inte kunna röra den utan att den ger sig iväg. Däremot ska kommunikationen alltid vara mjuk, konsekvent och i samspel med hästen. Ta det lugnt och sansat och tänk förnuftigt, bråk gör allt värre och det blir svårare att hitta tillbaka till en bra kommunikation. När hästen bara drar får man försöka bryta mönstret, rid en annan väg mot hindret eller trava mot det och fatta galopp ett par galoppsprång innan. Var tydlig med att hästen har en chans att förstå vad du vill, blir den spänd och nervös för att den inte förstår så kommer det bara bli värre.
En annan sak alla i princip alltid gör är att korta upp hästarna väldigt mycket i hörnen. Speciellt de heta hästarna plockas det mycket i och ju mer du samlar desto mer börjar de ladda mot hindret för att de vet att det är på gång. Försök rida på som om hindret inte kommer, en normal, avspänd galopp. Att själv föreställa sig att man inte ska hoppa utan man bara galopperar helt vanligt kan hjälpa mycket. Låt hästen galoppera, ta inte för mycket i den även om den blir het utan våga galoppera på framåt så kommer hästen snart att våga slappna av.
Heta hästar har en tendens att gå fortare ju mer ryttaren börjar tjuvhålla i tyglarna. Ett jämt stöd som inte blir till ett högre tryck i hästens mun så fort ett hinder dyker upp kommer få hästen att lugna ner sig själv efter ett tag, hindret kommer att bromsa den. Ju hårdare du tar i den innan hinder eller längs banans gång, desto mer vet den att något är på gång och laddar iväg. Som sagt – rid som om du bara skulle rida runt fyrkantsspåret. Det går även bra att använda väggen som lite broms, skippa rycken i tyglarna och bromsa mot väggen om det behövs. Lär dig också att rida hästen med sätet, att bromsa den med sitsen. Då flyttas fokus från dragkampen i munnen och det blir lättare att kommunicera med en häst som gärna springer iväg.
Sist på tur stod två svårklassryttare, Alexandra Ericsson och Robin Ingvarsson. Alexandra satt på en lättare modell av häst, lite hetare medan Robin satt på en lite mer långsam men väldigt välhoppande. Liksom de andra fick de börja hoppa banan relativt lågt, just för att stämma av läget, kunna göra om och ja, ni kan det där nu. Nu började Henrik prata om att vi vill att hästarna ska hoppa så lite som möjligt över hindret, men såklart ändå vara felfria. Det är relativt enkelt att plocka upp en spänstig och överhoppande häst till 140 när den är åtta år, men den kommer vara helt slut då eftersom den tar i för kung och fosterland över varje hinder. Därför måste man från början få hästen avspänd och se till att den lär sig hoppa så ekonomiskt som möjligt, dels för att det sliter mindre och dels för att man gör jobbet så mycket enklare för hästen vilket såklart är tacksamt för arbetsviljan. Man ser direkt på dessa hästarna att de är rutinerade, de hoppar och tar sin an uppgifterna på ett väldigt avspänt och harmoniskt vis. Även på dessa ryttare tjatar Henrik om att våga galoppera ordentligt genom svängen för att lättare hitta distanserna fram till hindren och visst blev det skillnad – både i avsprång och kurva. Robins lite mer långsamma häst ville Henrik ha lite närmare hindren eftersom den medan Alexandras lite kvickare gick bra att lägga lite längre ifrån. Eftersom en långsam häst kan ha lite svårt att räcka över om det blir brett då den lätt blir lite hängandes i luften måste man anpassa avsprångspunkten, dessutom hjälper det den att bli lite kvickare.
Robin fick slita rätt bra med att få sin häst att gå på ordentligt framåt, och här pratade Henrik om vad alla hästmänniskor alltid pratar om – att hästen ska vara framme för skänkeln. Man ska inte behöva sitta och gasa hela vägen utan grundtempot ska sitta och sen ska man kunna reglera både fram och tillbaka utifrån det. Hästen måste acceptera skänkeln. En annan sak Henrik sa var att väl över hinder så ska hästarna absolut ha eftergift, men att slänga fram handen så att tygeln glappar stjälper mer än det hjälper. När du landat kommer du vare sig du vill eller inte ge hästen ett ryck in munnen när du tar tillbaka stödet igen, så det är mycket bättre att hela tiden ha en mjuk kontakt med munnen hela språnget. Hängande tyglar tjänar varken du eller hästen på. Detta är något jag själv måste tänkta mycket på då jag verkligen gör allt för att inte dra hästarna i munnen över hinder, men har aldrig reflekterat över det ryck som (självklart) blir när man landar och tar tag igen.
Allt som allt fick vi massor av goda råd med oss hem från clinicen, och det var nästan på att jag sadlade Mini och gick ner för att vara med på hoppträningen i ridhuset igår, heheh.. Kanske ska sitta upp några gånger först eller vad tror ni?
