När det som ska vara roligt bara blir en stress

Alltså Göteborgsvarvet. Så mycket hatkärlek. Senaste två veckorna har jag haft någon form av lightångest över hela grejen - jag har inte på långa vägar tränat så mycket som jag borde för att ha en chans att springa på en bra tid (under två timmar var väl planen) eller ens lösa uppgiften hyfsat. Det beror både av brist på motivation att ta mig ut och brist på ork i och med allt annat i mitt liv. Att lägga till fem timmars träning i veckan i mitt crazy schema, aktiv 7-23 varje dag ish (heltidsplugg, deltidsjobb + stallet i princip varje dag 3 mil bort) är tufft både psykiskt och fysiskt. Inställning är inte riktigt allt när det kommer till att ta sig runt 21 km, så även om jag har en vinnarskalle så hade det underlättat en del att ha tränat the right amount så att säga, hehe. 

Jag skulle precis ge mig ut på en löptur i mina joggingskor som inte ger mig stödet jag troligtvis behöver (mammas begagnade som jag har haft i tre eller fyra års tid och hon hade dem säkert i två år innan mig, student med häst på CSN ni vet... Har väl prioriterat lite nya täcken och träningar istället för ordentliga skor haha). Kände av halsen i morse men tänkte att om jag väntar en stund går det bra, så pluggade fram till 11 istället. Gav mig ut - det första jag gör är att trampa snett så in i h-lvete och drar till foten så den gör riktigt ont, och ja jag är ganska smärttålig, jäkla skor! Springer vidare ändå såklart om än lite halt, och känner efter bara 500 meter att halsen blir värre direkt. 

Behöver jag säga att jag la ner, sitter på innergården med en kopp kaffe och ska göra ett nytt försök efter stallet ikväll (läs inatt)? Där och då mitt i all uppgivenhet och screw-varvet-känsla hade jag två val. 

1. Skita i allt.

2. Försöka se det som en rolig grej att ta sig igenom med livet i behåll och samtidigt öva på det här att man inte behöver bevisa en massa hela jäkla tiden. 

Japp. Rätt gissat. Vi kör på nummer två.



Förra året! Tog det lite lugnare och sprang på 2.12, hade dressyrtävling dagen efter, blev placerad trots en knäppande hälsena hehe. Här är förresten skorna! 

Kommentarer:

1 Caroline och unghästen Stina:

Karin, ta hand om dig. Ibland kan det vara en styrka att bestämma sig för att skita i saker också, i det långa loppet liksom. Hoppas att du får en bra upplevelse om du springer iallafall! Och nu: lägg undan pengar varje gång du skulle tränat med Kryddan, så har du ju ett par nya löpardojjor om ett par månader ;)

Svar: Va fin du är, tack <3 Haha ja, fast de där veterinärräkningarna du vet... Haha!
Karin Lindblad

2 gunilla:

Jag tror det är många fler än du som känner så här just nu:) men det är en rolig grej o ett minne du kommer vara glad över. Kom ihåg förra året!
Skor är kanske sent att fixa nu?

3 Ingrid :

Grattis o heja allihopa!

Kommentera här: