The End of an Era

Hej på er.
 
Fredag eftermiddag och jag håller på att laga middag till mig och Alexander. Jag har en skönt pirrig känsla i magen från gårdagen då jag för första gången styrde Molly mot ett sockerbitshinder och hon sög tag i det och bara löste det. Aldrig har någonting känts så självklart och enkelt. Efteråt kom ett litet glädjeskutt och jag råkade visst tjuta till lite av ren lycka, haha. Mot alla odds.
 
Som ni märker står det väldigt stilla här, och helt ärligt har jag tappat lusten för bloggen och bloggar över lag. Jag läser knappt några längre, och de jag läser blir mer och mer sällan. Jag har inget som helst behov av att blogga som mitt liv ser ut just nu. Under ett år bloggade jag intensivt och det var jätteroligt, men nu ser livet annorlunda ut. Bloggen kommer såklart alltid ligga kvar här, och någon gång kanske jag skriver något för min egen skull, men tyvärr kommer det inte bli mer än så. Däremot får ni hemskt gärna följa med på instagram som blir lite ersättare till detta, där kommer allt som är värt att berätta komma upp, kanske från och med nu med lite längre texter för de tillfällen som kräver det. Tack allihop som hängt med den här tiden, det har varit en resa jag inte hade velat vara utan. Jag har lärt känna så många trevliga människor, fått pepp när det behövs, tankar när jag frågat om det, blivit publicerad av Hippson, skrivit för SWB och fått fin feedback på mina clinic-referat, bland annat av Pether Markne. Tack ♥♥♥
 
Ta hand om er och era hästar, jag önskar er all lycka ♥